| 1. |
Där som sädesfälten böja sig för vinden och där mörkgrön granskog lyser bakom dem, står den röda lilla stugan invid grinden som i forna dagar var mitt barndomshem. Det var sol ocj soimmar i de gröna hagar när som atonåring jag därhemma var. Men de minnen jag har kvar från dessa dagar är de bästa och de vackraste jag har. |
Where the western winds go rippling through the grain fields and behind them glimmer dark green woods of pine, by the gate still stands the cottage, red and humble, which was long ago the childhood home of mine. There was sunshine, there was summer in the pasture when at eighteen for the last time I was there. But the memories from those early days I treasure as my best and my most beautiful and fair.
|
Refräng: | Ifrån landet uti väster tanken glider hem till kära gamla Sverige då och då. Fast det nu har svunnit många, långa tider, barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå.
Chorus: | From this country way out west my thoughts are flying: now and then to dear old Sweden they will roam. Many years have passed of laughter and of crying, still I have not yet forgotten my childhood home. 2.
|
Jag är gammal och nu lever jag på minnen | av mitt hem och mina drömmars vackra land. Det som fordom brukat fängsla barnasinnet står tydligt för min inre syn ibland. Uti hemmet fick jag allt vad jag begärde, jag förstod det kanske först när jag blev stor. Och föräldrarna mig livets goda lärde, nu de äro borta, både far och mor.
I've grown old out here, and now I live on memories | of my home and of the country of my dreams. What in younger days did fill my mind and fancy comes before me now and still quite real seems. In my home I did have all that I could wish for, though perhaps I didn't see it clearly then. For my parents taught me all that now I treasure; now I'll never see them in this life again.
|
Refräng:
|
Chorus:
| 3.
|
Och min flicka sen, det fanns ej hennes like, | hon var solen i mitt liv när jag var ung. Nu hon vilar uti dödens kalla rike, jag står ensam här, och världen syns mig tung. Och jag står då upp och griper vandringsstaven, men mitt lyckoland är endast en chimär, ty härute ska jag bäddas ner i graven, långt från hemmet och från dem jag hade kär.
And my true love, there was not another like her, | my sun set and rose in her when I was young. Now she sleeps the endless sleep, and here without her I am left alone, the world is wearisome. And I long for home, the pilgrim's staff I reach for, but afar I see my dreamland disappear, for out here they'll make my grave, and I'll be buried far from home and from the ones I held so dear. |